Keelo

Den 14 januari sa vi farväl till vår älskade Keelo. Det har varit svårt sedan dess, jag har inte klarat att sätta ord på min saknad och den tomhet som blev kvar efter honom utan att brista. Men på något sätt har jag ändå velat skriva några ord om honom, om vår tid tillsammans. Det är fortfarande svårt, mycket svårare än jag någonsin trott att det skulle vara men trots envisa tårar som tränger sig fram kommer här mitt avsked, min hyllning och min tacksamhet för de 11,5 åren vi fick tillsammans.

Vi hämtade dig i Mora när du var 8 v, du pep och gnydde hela vägen till Kongsvinger (uppenbarligen missnöjd med situationen trots att uppfödaren sa att dem brukar lugna sig efter 10 min). Då bodde vi i Norge, ca 1 h från Oslo. Redan då förstod vi att du var speciell. På många olika sätt. Du var väldigt envis, egensinnig, orädd, vaktig och otroligt självständig. Bara det att som 10 v valp sticka av och försvinna utom synhåll efter en katt. Inte hade du särskilt bråttom tillbaka heller. Självständig, jo tack! Du fick kursledarna på valpkursen att tro att du hade ont, att något var fel när vi övade hantering (nej, du var bara en egensinnig, bestämd eurasier som inte ville bli pillad på). Men du var också väldigt mysig och gosig, somnade ofta i min famn under täcket och skulle morgongosa på mornarna.

Du gav oss några gråa hår längs vägen, ja jag har nog även slitit en del hår det ska jag inte sticka under stol med. Din jaktlust var hög och jag minns när långlinan gick av och du satte av efter några rådjur och jag efter dig i midjehög snö tills varken du eller jag orkade längre. Eller de gånger du faktiskt tittade på mig och undrade om du skulle sticka eller stanna men alltid valde det första. Eller när du bestämde dig för att spåra längs den svaga iskanten på ån och fick mitt hjärta att nästan stanna. Efter det gav jag upp tron på att träningen skulle göra dig 100% säker att ha lös. Det blev långlina och koppel därefter.

Du hade din integritet och släppte inte in vem som helst innanför din bubbla. Du valde vem som fick komma in och lära känna den fantastiska hund som fanns där inne och de som fick komma in fick verkligen känna din kärlek tusen gånger om. För din innersta krets kunde du gå igenom eld. Inte alltid förstod vi hur du valde dina människor, den snälla granntanten gav du minsann fingret till men han som satt och skravlade på parkbänken och som druckit några öl och ville prata, var en kul typ!

Du var en riktig tjejtjusare och tikarna bara avgudade dig, du hade en stark utstrålning, en kille med glimten i ögat som kunde få den grinigaste tik på lekhumör. Andra okastrerade hanar hade du däremot alltid haft svårt för. Men det blev bättre med åren efter mycket jobb och tålamod från oss båda. Du var våran pajas, en riktig knasbollmed den största av personligheter!

Din flock styrde du med järnhand, ordning och reda skulle det vara men du hade också en ömsint sida och pysslade om dina flickor som bara älskade dig! Du var så tydlig i ditt kroppsspråk både gentemot människor och andra hundar, lätt att läsa av.

Vi gjorde så ofantligt mycket ihop, så mycket vi faktiskt presterade du å jag! Vi var ett av få ekipage som klarade medborgarprovet (då var jag megastolt), vi tog bronsmärke i lydnad (trots att du hatade tandvisning), vi klarade både bronsmärke och silvermärke i agility. Vi gick kantarellsökskurs, viltspårskurs, tränade freestyle och satte till och med upp ett program på 2 min till Loreens Euphoria som vi fick bedömning på. Vi har åkt skidor, varit i fjällen, tältat på vidderna och i skogarna, fiskat, åkt båt och fiskat kräftor. Du var med och bökade i grönsakslandet och drog upp morötter som du glatt sprang iväg och njöt av.

Ditt MH var också något jag minns så väl, figuranterna och testledarna stod bokstavligen och gapade och var så imponerade över dig. Och ja, du hade ( om man ska kalla det dådkraft) men också nyfikenhet och var orädd. Med dig som sällskap vågade man gå på de mörkaste parkvägarna utan att behöva vara rädd. 

Du var där när livet var som jobbigast, när jag hade min första livskris när min mamma gick bort vid 59 års ålder. Då var du där och bara visste vad och när du behövde sätta in den där lilla glimten i ögat. Du fick mig att skratta när livet var som allra svårast. Du lät mig få gråta i din päls, som att du visste att jag hade det svårt.

Sista åren fick du spendera mycket tid med min pappa. Ni trivdes ihop, det var lugnt och skönt hemma hos honom. Vi märkte på dig när vår familj utökades att tempot och ljudnivån blev jobbig. När vi sågs allihopa hemma hos pappa kunde vi nästan se dig tänka" tack för att ni kom, och tack för att ni gick".

Nästan 1/3 av mitt liv var du med oss. Det gör mig ont att det blev ett akut slut men jag är så tacksam för att vi fick göra det på det sättet jag lovat dig. Att få slippa somna in på ett djursjukhus, det enda stället du faktiskt visade rädsla inför. Istället fick du somna hemma i vardagsrummet tillsammans med oss och de andra hundarna. Du var svag när tiden var inne och du vandrade iväg fort. Du ska få din sista vila i Dalarna där du är född, på en fin plats vid vår stuga, med utsikt över sjön. Där du brukade ligga och hålla koll och njuta av tillvaron. Tack för den underbara tid vi fick ihop, du har lärt oss så ofantligt mycket och du var en fantastisk hund. 

Tills vi ses igen, min älskade, älskade Keelo.

Leiionspitz Lovely Lupus
F. 2009-08-14 - D. 2021-01-14