Ålesund

I förra veckan, rättare sagt onsdagen den 1:a maj begav vi oss iväg mot Norge igen. Denna gång var slutdestinationen Ålesund med övernattning halvvägs i Hamar. En resa tur och retur på ca 200 mil.
Vi hade planerat denna tur redan då Knut Alf och Tove, som äger Bolt (Benny av Nilsgarden) som är pappa till vår A-kull , var i Stockholm och besökte oss och valparna i somras.
Xafira och Wilja följde med medans Keelo lämnades av hos Marita och Göran så han fick lite välbehövlig semester (trodde vi). Men han har tydligen haft fullt upp att uppvakta en ung löptik hemma hos dem. Trots att han är kastrerad sitter drifterna djupt rotade.

Nu hade vi sådan otur att vädret slog om lagom till vi skulle åka. Våren, värmen och vitsipporna byttes snabbt ut till några få plusgrader, regn, snöblandat regn och senare snöoväder men det ska jag berätta om lite senare i detta inlägg. Tyvärr så låg molnen tjockt och lågt så de majestätiska bergen och fjälltopparna kunde vi tyvärr inte se mycket av längs vägen. Men lite foton fick vi allt.

Väl framme i Skodje, som ligger ca 30 min utanför Ålesund, där Tove och Knut Alf bor möttes vi av en glad Bolt med ägare. Det var ett kärt återseende! Wilja föll direkt och verkade minnas deras flört 1 år tidigare. Vi tog en sväng upp i skogen med hundarna till en vacker utsiktsplats. Efter god middag och trevligt sällskap var det dags för sängen.

(Bilden nedan är utsikten från deras altan torsdag eftermiddag.)

Fredag morgon vaknade vi och trodde tiden dragits tillbaka flera månader. Det vräkte ner snö och landskapet var kritvitt. Väderrapporten talade om att mer snö skulle väntas under hela helgen och värst skulle det bli med minusgrader uppe på fjället Bjorli, det fjäll vi måste över för att ta oss hem till Stockholm igen på söndagen. Med sommardäck. Och fullastad bil.
Tankarna och oron började snurra, skulle vi stanna till måndagen, vänta på bättre väder och sträckköra de 13 h timmarna hem eller skulle vi vara tvungna att köpa vinterdäck med dubb för att överhuvudtaget ta oss hem kommande vecka? Vi bestämde oss för att avvakta och se om det blev några ändringar under helgen på väderprognosen.

(Bilden nedan taget från altanen fredag morgon!)

Eftersom de, precis som vi, haft vårväder och varmt under veckorna innan smälte snön ändå fort under dagen och lade sig aldrig riktigt på vägarna. Så jag, Endre och Theo begav oss tillsammans med Tove och hennes ena son som var på besök till Ålesunds akvariet och tittade på fiskarna och de andra vattenlevande djuren. Därefter tog vi en runda med hundarna i den vackra staden som påminde mycket om äldre tyska städer. Ålesund (som då var byggd av trä) brann ned till grunden 1904, staden byggdes sedan upp i Jugendstil med sina torn spiror och dekorativa utsmyckningar.

När vi skulle åka tillbaka till Skodje igen upptäckte vi att det rann olja under bilen. Vi fick då köra till närmaste Fordhandlare och klev innanför dörrarna 16.25 fredag eftermiddag (ja ni kan ju bara tänka er att vi inte hade några större förhoppningar till att få någon hjälp). Vi förklarade läget och frågade om de inte kunde titta snabbt på bilen och se vad som var fel, om bilen ens var körbar. Kvinnan som stod bakom disken stod med jackan halvt påklädd (och hade säkerligen redan fredagsmys-modus i huvudet) och svarade att "det är fredag och mekanikerna har redan gått hem, verkstaden stänger kl 16.30." En annan kvinna fullt påklädd i ytterkläder (i ännu mer fredagsmys-party-party modus) kom förbi och sa att hon trodde EN mekaniker fortfarande var kvar och han kunde kanske titta lite snabbt på bilen då hon såg medlidande på oss.

Mekanikern körde in bilen i verkstaden, kom lika fort ut och sa att det finns ingen olja i motorn. Jag och Endre tittade på varandra helt vita i ansiktet. Tydligen så hade någon som servat bilen innan inte skruvat åt oljefiltret ordentligt så hela bilens underrede var täckt i olja. För att göra historien kort så lyckades han fixa bilen och vi klev ut ur Fords lokaler ganska precis 17.00 och då låste de dörrarna bakom oss. Ibland ska man ha en jävla tur (eller ha en hungrig liten 2,5 åring på armen, prata svenska och med förskräckt röst säga hur ska vi nu ta oss hela vägen hem till Stockholm på söndag?!) 
Skämt å sido så var de otroligt hjälpsamma och vi är dem oändligt tacksamma för att de ville hjälpa oss.
Efter en händelserik dag och ganska skakis båda två körde vi tillbaka till Skodje igen där vi blev omhändertagna med god mat och dricka. Den desperata tanken på att köpa nya vinterdäck och kassera sommardäcken i Norge var för tillfället (som tur var) helt bortblåst.
På kvällen hade Tove och Knut Alf genrep med sin kör från Skodje och vi fick sitta och lyssna i en sal som liknande en nybyggd biosalong. Otroligt vackert sjöng de i flera stämmor och temat var filmmusik. Vi fick njuta av låtar som Respect, Happy, Hallelujah och många andra kända låtar från film. Väldigt duktiga!

På lördagen hade vi anmält Bolt och Wilja på utställning och Wilja även på söndagen. Det föll sig så bra att just denna helg anordnade Norsk kennel klubb 2 dagars utställning med chans att få stor CERT och Nordiskt CERT. Wilja behöver ett stor CERT från Norge för att få titulera sig NUCH (norsk utställningschampion) då hon redan är svensk champion. Tyvärr räckte varken Bolt eller Wilja (i lite väl gott hull) hela vägen fram men fick båda med sig Excellent i bedömning. Vi träffade Irma igen (uppfödaren till Bolt) vilket var väldigt trevligt och andra trevliga eurasiermänniskor där. 

Sedan finns det tyvärr mindre trevligt folk i utställningsvärlden som uppför sig osportsligt i ringen och nedlåtande om andras hundar och det är bara helt sorgligt och bedrövligt! Förmodligen är det någon form av osäkerhet/avundsjuka då man måste trycka ner andra för att höja sig själv och sina hundar. Detta är tyvärr inte ovanligt i utställningsvärlden och till er säger jag bara: ta er i kragen och rannsaka er själva, speciellt som uppfödare och föregå istället med gott exempel. Var inte så förbannat höga på er själva! Som tur är finns det gott om trevligt folk som kan uppföra sig, stötta och glädjas åt andras framgångar. Jag har fått flera goda vänner för livet genom hundarna och det är jag väldigt glad och tacksam för.

Efter utställningen på söndagen bestämde vi oss ändå för att resa hem då vädret förändrats och stabiliserats en aning. Just när vi satt oss i bilen och tagit avsked av Knut Alf och Tove går ena vindrutetorkaren på bilen av. Så då var det ju bara att åka till närmaste mack och försöka byta den. Ska tilläggas att vi hade lite ont om tid då vi var tvungna att passera Bjorlifjället innan 18-tiden för då skulle enligt prognosen mer snö komma och även bli minusgrader. Stressade kom vi så iväg runt 15.30 tiden, passerade Bjorli 17.30 och upptäckte att det var ju hur fint väglag och dessutom uppehåll hela vägen till Hamar. Hade vi bara passerat de högsta punkterna visste vi att vi var utom fara. Vi skrattade åt oss själva och hur panikslagna vi varit när vi tänkt köpa nya däck bara för det här (det skulle vi 12 timmar senare få äta upp!). 
Kl 21 var vi framme i Hamar och checkade in på Scandic. 
Vi somnade ganska omgående.

På måndagen tog vi det med ro, åt en god hotellfrukost men kände ändå att det var bra att komma iväg vid 10 då vi skulle ta en liten omväg via Siknäs (Mora) och hämta upp Keelo. Det var lite snö i luften när vi satte oss i bilen och knappt hann vi ut på stora vägen förrän snön vräkte ner och det blev bara värre och värre. Snön började sedan lägga sig på vägen, temperaturen sjönk till 0 grader och det började bli riktigt halt. Dessutom blåste det 10-12 m/s och vräkte ner blötsnö. Vi körde 50 km/h ner till Elverum, skapade kö efter oss men det fick bara vara. På mindre än 30 min hade vi kört förbi 4 bilar som hamnat i diket och det var totalt kaos. Fler bilister började förstå allvaret och sänkte även de farten. I Elverum stannade vi på en mack och tog oss samman. Jag har nog aldrig kört i sådant väder någon gång inte ens med vinterdäck, i vintrigaste vintern. Jag var livrädd! Skulle vi fortsätta över Sälenfjället där det troligtvis var både kallare och ännu värre eller skulle vi ta en omväg på de större vägarna och hoppas på det bästa? Vi valde omvägen via Kongsvinger och över Torsby på svenska sidan för att sedan åka vidare uppåt Malung igen. Det var ett smart val visade sig. Redan 30 min bort sken solen och vägarna var torra. Så höll det på växelvis fram till Siknäs, regn, snöblandat regn, 0 grader, 4 plus grader, torra vägar, blöta vägar osv. 
Jag tror vi körde igenom alla årets årstider på mindre än 3 h.

I Siknäs fick vi kaffe, hembakat och fick prata av oss lite sedan var det bara att ladda om för de sista 4, 5 h hem till Stockholm igen. Tro det eller ej men vi kom hem tillslut.
Ja vilken resa, den var händelserik, nervpirrande, fantastisk och jättetrevlig! 

Nu laddar vi om till nästa helg då vi ska till Västervik på årets Eurasierspecial och få återse flertalet av våra valpar från A-kullen och goda vänner! Vi ser verkligen framemot detta!